Xenofobins återkomst.

Sverige har åter gått mot att bli ett xenofobiskt land. Ett land som gör skillnad på alla tänkbara sätt mellan invandrare och ”svenskar”. Ett land där invandrarna mer och mer beskrivs som snyltare, parasiter och brottslingar. Ett land där ”svenskar” upplever ett påtagligt hot från ”medeltida” kulturer. Ett land som har återgått att bunta alla invandrare i en enda kärv. Ett land som ser de som inte förstår att de föreligger ett dödshot mot ”svenskheten” i invandringen som landsförrädare. Ett land som inte förmår att se något positivt i den kulturella och sociala mångfalden och där Jimmie Åkesons retorik har blivit det politiska etablissemangets förklaring till de flesta samhällsproblemen.

Så var det också 1953 när jag kom till Sverige om än mindre uttalat. Fördomarna på den tiden gällde mina före detta landsmän som var sydeuropéer och katoliker. De inklusive mig själv drabbades av ett antal grova fördomsfulla idéer som hade med påven, med mafian och med den ”sydeuropeiska” kynne och karaktär att skaffa. Det hände att ”svenskar” sa till mig: ”Ni italienare, ni är några riktiga livsnjutare. Ni gillar nog inte för mycket arbete men väl sol, vin och sång”.

Så småningom har jag fått bekräftat en misstanke om att det fanns en rot till sådana uppfattningar. Roten var den djupa anti-katolicism som spritts sedan reformationen. Och roten är också den allmänna uppfattningen som har funnits och som fortfarande dröjer kvar hos ”svensken” att svenskarna är den nordiska rasens ur-folk.

I fallet med den ”nordiska rasen” var det enkla myter som Montaignes myten om klimatinverkan på människan som det framfördes mest åsikter om. ”Svensken” hade under evolutionen tvingas kämpa mot ett hårt klimat som danat dess kynne och karaktär. ”Sydlänningen” hade i stället kunnat utvecklas i ett klimat som gjort livet lätt att leva. Dess karaktär hade blivit därefter: mindre benägen att möta hårda villkor med flit och disciplin. 

Sådana uppfattningar var ”sanningen” för dåtidens ”svenskar” som i åratal hade indoktrinerats intensivt av STATEN:s Institut För Rasbiologi, som hade en framträdande plats vid Stockholmsutställningen 1930, och ändå tidigare av kampanjen med Folktyputställningarna. Fortfarande i början på femtiotalet fanns dessa uppfattningar djupt rotade i de flesta svenskar som jag umgicks med. Jag själv blev snart klassad som langobard och germanättling på grund av mina blåa ögon och min, med undantag av längden, ”nordiska” utseende.

Senare under åren försvann allt tal om ”den rena svenska rasen” och ersattes av Åke Dauns Herders inspirerade idéer om nationell och kulturell identitet (folksjälen, folkets ande). Idéer som han delade med de italienska fascisterna (Julius Evola) och numera med SD) och som gick ut på att rasidentitet uppstod genom långvarig nationell och kulturell ”evolution” och inte främst genom den biologiska evolutionen. Idag är övertygelser som denna fortfarande så väl förfäktade av många svenskar som vägrar samtidigt att inse hur rasismen i Sverige var en folkrörelse enda fram till början av sextiotalet.

När det gäller anti-katolicismen insåg jag snart att de hade sina rötter i Martin Luthers läror precis som den moderna antisemitismen. När det gäller Judarna ansåg ML att de var ”Hinns avföda” och ”Satans avföring”. När det gäller Katolska Kyrkan ansåg han att den var ”ett stinkande rövhål”. Enligt en uppfattning som kommit fram i slutet av artonhundratalet, och som förskönat den råa lutherska läran med påståenden om dess stora betydelse för den Västerländska kulturen, är en ytterligare anledning, förutom skrönan om klimatet, till varför det har blivit en radikal skillnad mellan nordbon och sydeuropén, den intensiva och långvarig moraliska fostran som lutheranen utsatts för sedan 1519. Jag erkänner villigt att jag inte tror det. Jag tror att kapitalismen bredde ut sig på grund av vetenskapliga och tekniska innovationer. Att det skulle funnits en luthersk moral som gjort nordbon flitigare och mer lojal mot det egna samhället än någon annan tror är bara en av de många rasistiska myter som levt vidare från slutet av artonhundratalet och till våra dagar. Folk överallt i världen får mycket litet gratis och måste för det mesta arbeta hårt för brödfödan. Detta må gälla folket i Etiopien där jag bott i flera år, Italien där jag såg arbetarna i min fars fabrik jobba hårt 48 timmar i veckan eller i Sverige där jag själv till slut ”gick i väggen”.

Få svenskar tror mig när jag berättar om hur spridda de rasistiska myterna som jag tar upp i denna text var i Sverige långt in på sjuttiotalet. Och för resten är det ändå inte Montaigne och Luther som kikar fram än idag bakom den ”svenskhetens” propaganda som Lars Trägårdh och Jimmie Åkesson, sprider. Det var inte bara ”italiano spaghetti makaroni petaskiti mellantåna” som jag fick höra utan främst ingående förklaringar på hur välgrundade de rasistiska ”teorierna” var. Många svenskar, huvuddelen av de jag kände trodde på dem.

Idag är allt glömt och förlåtet SIFR var en mans verk och samarbetet mellan de statsanställda och de rasistiska rasbiologerna enda fram till mitten av sextiotalet okänt och utsovrad ur ”svenskens” medvetande. Idag är Statens Institut För Rasbiologi och den intensiva rasistiska propaganda som därifrån spreds Herman Lundborgs privata ansvar. De nazistiska rasbiologer som kom och gick till och från Uppsala och som skrämde upp ”svensken” med otäcka teorier om rasblandning och om den Nordiska rasens undergång fullständigt okända för så väl allmänheten som i akademierna.

Idag blandas nya och gamla myter, skrönor och historieförfalskningar med nya myter om invandrare som tar med sig till Sverige ”medeltida värderingar” som de planera ersätta de ”svenska värderingarna” med. Idag pratar man inte om en konkret politik för att integrera de människor som vill bort från armod och direkt livsfara. IDAG PRATAR MAN OM HOTET FRÅN INVANDRARNA, som det nästan har blivit, ett samlingsnamn för hedersmördare, ungdomskriminella och bidragsfuskare. Ja, efter judar och sydeuropéer kommer nu muslimerna. Xenofobin och rasismen dominerar på nytt den svenska samhällsdebatten.

Ettore Nobis.

Arkitekt SAR/MSA.

Thulehemsvägen 51, 1102.

22467 Lund.

Debattartikel publicerad i juni 2021 i GP.