INVANDRARE

  Alberto och en röd skjorta. Alberto var en italiensk svarvare som 1947 kom till Sverige och Västerås handplockad av ett av de större svenska verkstadsföretagen. Svenska lärde han sig på ”jobbet”. Ingen krävde att han skulle gå kurser. Han var en övertygad fascist som i tiden blev allt mera fast i en nationalistisk dröm om ett fascistiskt Italien. Han gifte sig med en svenska som var akademiker, en blid kvinna som stödde honom orimligt länge, och som till slut pratade italienska nästintill felfritt och med hans paduanska idiom. Hans barn som drev med hans komiska svenska, till den grad att han till slut inte vågade prata med dem, bröt snart kontakten med honom undan för undan som de insåg att han var helt ovillig att acceptera deras frigjorda svenskhet. Alberto som tidigare umgåtts med några italienska Istriensflyktingar umgicks när de försvann med ingen alls. Till slut bodde han helt ensam i Grindstorp i Täby (jag var inneboende hos honom några månader) och ägnade sig åt att hata a

  ”ISLAMISTER” OCH ”SVENSKAR”.. Fram till 1943 var det inte lätt för alla de som inte hörde hem i Norden, Tyskland och England räknades dit, att ta sig in i Sverige. Inte ens för de Judar som flydde för livet från nazismen var det lätt. Efter krigets slut blev det litet lättare. Först med Olof Palme blev Sverige känt internationellt som ett land som månade om all världens förtryckta och fattiga. Till slut stod Reinfeldt fram och deklarerade att invandringen var av godo för landet och att Sverige hade ett mycket rymligt hjärta. Då var det många förtryckta och fattiga som lystrade, som packade sina få ägodelar och som gav sig av. För det mesta norrut mot det som de trodde var det nya drömlandet. När de kommit till Sverige blev det annat. Det dröjde inte länge innan Jimmie Åkesson dök upp och innan den gamla svenska riktade xenofobin slog ut igen i den svenska folksjälen. Det dröjde inte länge innan flyktingarna fick höra att de var underutvecklade och kriminella. Att det var en belas