Alberto och en röd skjorta.

Alberto var en italiensk svarvare som 1947 kom till Sverige och Västerås handplockad av ett av de större svenska verkstadsföretagen. Svenska lärde han sig på ”jobbet”. Ingen krävde att han skulle gå kurser. Han var en övertygad fascist som i tiden blev allt mera fast i en nationalistisk dröm om ett fascistiskt Italien. Han gifte sig med en svenska som var akademiker, en blid kvinna som stödde honom orimligt länge, och som till slut pratade italienska nästintill felfritt och med hans paduanska idiom. Hans barn som drev med hans komiska svenska, till den grad att han till slut inte vågade prata med dem, bröt snart kontakten med honom undan för undan som de insåg att han var helt ovillig att acceptera deras frigjorda svenskhet. Alberto som tidigare umgåtts med några italienska Istriensflyktingar umgicks när de försvann med ingen alls. Till slut bodde han helt ensam i Grindstorp i Täby (jag var inneboende hos honom några månader) och ägnade sig åt att hata allt svenskt. Jag tror att det fanns många italienare som liksom Alberto klarade att sköta ett arbete men klarade aldrig att bli integrerade. Integration är mycket mera än en SFI-kurs och ett hot om indragna bidrag. Integration är förståelse att man blir accepterad i ett sällskap av jämlikar. Integration har inget med politisk eller religiös åsikt att göra. Integration är anpassning och respekt för det liberala, pluralistiska samhällets grundläggande värderingar. ”Svenska värderingar” får gärna Jimmie Åkesson och hans lika hålla sig med.

1963 körde jag och min fru genom Danakilöknen vita (på grund av saltet) slätt. Danakilöknen ligger mellan Etiopien och Somalia och där rinner Awashfloden som aldrig når havet utan dunstar bort i The Danakil depression där temperaturen ibland kan överstiga 65 grader. Plötsligt såg vi en grupp människor och flera kameler lastade med saltflak och stannade för att fotografera. På den tiden vågade man faktiskt göra det i Etiopien också på ingenmansland. Då närmade sig en man insvept i sin gabi och pekade på mig. Jag förstod att han var intresserad av min röda skjorta. När han flera gånger drog och slet i min skjorta samtidigt som han puttade fram en liten tio-elvaårig flicka mot mig, förstod jag att han ville göra ett byte. Han förklarade detta bäst han kunde till vår ”house boy” som pratade några ord dankalspråk. En liten dankal-flicka i Etiopien 1963 var nog inte ens värd ett åsneföl. I verkligheten praktiserades i hela Afrikas horn ett oerhört förtryck framför allt av kvinnor och barn. Kvinnor utsattes inte bara för klitorisdektomi utan infibulation som gick ut på att man bland annat sydde igen små flickors könsorgan för att dels ta bort all könsdrift, dels omöjliggöra penetration. Något byte blev det inte av. Fast jag insåg att flickans frihet hade varit värd mycket mer än hela min garderob tusen gånger om.

Jag tvivlar på att förhållandena i Somalia på platser som styrs av Al-Shabab har ändrats nämnvärt. Jag tror därför att varje kvinna som flyr från dessa områden är skyddsvärd oavsett hennes möjligheter till att bli integrerad i det svenska samhället. Vad hon behöver är inga stenhårda anpassningskrav utan varsamt stöd som är mycket mer än en SFI-kurs. De här kvinnorna behöver medmänniskors empati och inte Magdalena Anderssons villkorslösa krav. De här kvinnorna (och säkert också en del barn) behöver tid till att förstå vad frihet är. Idag anses de vara lika värda som åsnor och andra lastdjur. Självklart är detta bara en dröm. Ingen kvinna från Afrikas Horn som är hårt förtryckt av en hänsynslös arkaisk moralkod har möjlighet att hoppa på första bästa flygplan och ge sig av mot en frihet som hon inget vet om och som hon kanske till och med hyser motvilja mot. Johan Forsell, Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och alla andra som ser med skräck på möjligheten att ”Sverige” snart skall tas över av muslimska fundamentalister kan vara trygga. De som behöver friheten mest är för det mesta fastkedjade vid sin ofrihet.

Ettore Nobis.

Thulehemsvägen 51. 22467 Lund.