VI SOM INTE VAR MED I KRIGET av Bengt Lindroth.

Min kommentar.

Historia:

Mycket Norden, mycket Baltikum nästan inget om den Latinska världen Europas hjärta och hjärna.

Tror inte på att historien framskrider efter någon inneboende logik. Tror att den är omöjlig att förutsäga och egentligen också att berätta om objektivt. Tror på att historien består av få eller inga förstahands fakta. Oftast av andra, tredje, fjärdehands, etcetera, fakta. Historien är en efterhandskonstruktion och därför per definition inte objektiv.

När blir en händelse omöjlig att moralisera över? Hur lång tid skall det ha gått innan man kan säga att ”gårdagens” händelser inte kan bedömas utifrån dagens moraliska värderingar? Om vi fick tag i Stalin och Hitler idag och hade möjlighet att rannsaka dem i domstol skulle då deras försvarsadvokater kunna diskvalificera våra argument genom att hävda att de var bara barn av sin tid?  Jag anser inte det. Jag anser att VÅR västerländska moral grundad på tvåtusen år gamla kristna värderingar gäller också för de brott som begicks av de båda diktatorerna.

Skam:

Alla de som under kriget och efter det ansåg att de blodspengar som nazisterna betalade till Sverige var helt i sin ordning skall skämmas. Så skall också de som var måna om sin frihet och oberoende men som inte ville se ett hot i nazismen. Alla de som räknade med att kriget skulle i vilket fall sluta bra för Sveriges dels därför att Sverige kunde räkna med Hitlers beundran för ”den rena svenska rasen”, dels för att det fanns andra som kämpade.

Sverige la sig på rygg och särade på benen redan innan nazisterna kom med någon hot. Per Albins regering såg kanske ett outtalat hot i alla de krav som nazisterna ställde fram och kunde tänkas ställa. Att nazisterna skulle för en sekund ansett sig behöva sätta in flera divisioner för att ockupera ett land som ställde upp till hundra procent är en skröna. Snarare är det så att Sverige inte kunde se något ”dödshot” i nazisternas invasion av Europa innan det blev klart att nazisterna skulle besegras av USA och Sovjetunionen. Innan dess räknade Sverige med gamla goda relationer ( Luther, G II A, den germanska kulturens alla sidor, den Nordiska rasen).

Utanförskap:

Inte ett ord om Martin Luther en av ”svenskhetens” viktigaste idégivare (liksom av Förintelsen). Den man som hyllade Armin och som umgicks med Ulrich von Hutten och andra proto-germanister med vilka han delade hatet för katolikerna, för den latinska kulturen och för den icke-germanska världen. Mannen som ”lärde” den svenska statskyrka att hata och avsky Judar och katoliker. I Luthers aversion för Sydeuropa kan man finna embryon till den svenska xenofobin som blommat upp med full kraft igen (Idag, i Sverige, pratar man om talibanernas förtryck av de afganska kvinnorna. Samtidigt förfasas man vid tanke att de skall söka frihet och oberoende i Sverige). Först 1952 infördes religionsfriheten i Sverige. Innan dess var de som inte var döpta enligt Svenska Kyrkans ordning, Judar, katoliker, ortodoxa, muslimer etcetera, förbjudna att arbeta inom den offentliga sjukvården, inom skolan och inom omsorgen. En finsk historiker påpekar hur total statskyrkans makt var. Martin Luther hade lagt all makt, värdslig som andlig, i furstens händer (I Italien hade katolska kyrkan, som i Sverige påstås vara otroligt maktfull, förvisats av de italienska trupperna 1870 till en pytte-stat på 0,4 kvkm. Den fick ett avtal först 1929 med ateisten Mussolini).

Statens Institut För Rasbiologi.

Idén om ”svensken” som en medlem av den renaste och förträffligaste mänskliga rasen, enligt många internationella rasforskare den renaste resten av den germanska, är rotad i ”svenskens” medvetande sedan den tid då G II A talade om Sverige som ”Den Nya Israel”. Inte att undra på att denna idé blev en fix-idé för många av de svenskar som uppfann, eller snarare hittade på, ”svenskheten”. För den som läst Eric Hobsbawm och Anne-Marie Thiesse står det klart att från slutet till 18:de århundraden och till våra dagar har de politiska, kulturella och intellektuella eliterna i Europa och i världen ägnat sig åt att dikta fram en mängd storslagna berättelse, i huvudsak byggda på myter, historieförfalskningar och rena skrönor, om de olika ”folken”. När väl etablissemangen hittat på nationer och nationalismer så återstod bara att ”fostra”, det vill säga indoktrinera, ”folket” och, främst i de germanska länder, visa att skillnaden mellan ”folken” i världen inte bara var en fråga om kulturella särarter utan, framför allt, om biologiska. Sverige stod i frontlinjen när det gällde att förvandla en massa bestående av fattiga människor med stora problem orsakade inte minst av alkoholen till den förträffligaste av alla ”raser”. Intensiteten på indoktrineringen ledde till det att också den simplaste ”svensken” till slut ansåg sig höra till en utvald mänsklig särart.

World Values Survey:

…men existerar det idealiska tyskar? Eller idealiska Judar? I båda fallen rör det sig om abstraktioner: övergången från det generella till det partikulära har alltid överraskningar i beredskap…Ungefär så skriver Primo Levi i sin bok Periodiska Systemet och så är det. Att det skulle finnas generella karaktärsegenskaper som gäller olika folk är en av de mest svåravlivade myterna som spridits av fascistiska rasteoretiker (den andliga rasismen av Julius Evola med flera) och som sprids än idag av många beteendevetenskapare. Det är sant att vissa ”svenskar”, speciellt när de möter utlänningar, spelar ”svensk” efter en inlärd dramaturgi. Men under mina 67 år i landet kan jag ändå konstatera att svenskar i allmänhet är lika och olika som människor är i Italien, Frankrike och Etiopien, länder som jag känner väl. Den lilla karta på insidan av omslaget i Bengt Lindroths bok visar ingenting som har med verkligheten att göra. Den visar i stället hur fördomar styr en del människors föreställningar också när de som Lars Trägårdh kallar sig historiker och historieforskare. Jag själv har ofta mött ”svenskar” som tänker, tycker och uppför sig som jag och så också italienare, fransmän och etiopier. Ibland har jag stött på människor vars uppfattningar är fullständigt främmande för mig i alla dessa länder. Av dessa skäl anser jag att varje försök att visa fram färggranna kartor på människors värderingar så som om det gällde enskilda organismer är inget annat än en akademisk bluff.

Ettore Nobis. Ark. SAR/MSA. Thulehemsvägen 51. 22467 Lund.