invandrare.net

 

Varför invandrare.net ???

Debatten i de svenska media har under många år handlat om vardagspolitik med inslag då och då av händelser som elfte september eller IS:s vidrigheterna eller pandemin. Sällan eller aldrig har debatten i de svenska media vänt sig till ”svenskens” egna värderingar så som de uppfattas i ”svenskheten”. Tvärt om varje gång som någon försökt ta upp invandringen och den svenska supernationalismen inklusive Sveriges tradition av xenofobi och rasism har debattsidorna i tidskrifter och tidningar varit helt stängda. Mig har det hänt en gång att jag lyckats få med en text som berättade om min integration i det svenska samhället i GP.

Trotts att Sverige numera har en ansenlig del av sin befolkning som har invandrarbakgrund domineras än idag samhällsdebatten om flyktningar, invandring och integration av en elit bestående huvudsakligen av främlingsfientliga högerextremister: från Åkesson till Kristersson och från Sabuni till Busch. Människor som fått det tidiga tvåtusentalets Reinfeldt & co att framstå som huvudlösa idealister som velat Sveriges fördärv och inte som ansvarstagande politiker trogna till Olof Palmes internationalism.

Jag har givit mig själv uppgiften att bryta den mur som hindrar ”osvenska” röster att delta i debatten och funnit att inga andra vägar är framkomliga för de som strävar efter att debattera populism/nationalism/svenskhet/folkhem, invandring/xenofobi, individualism/egocentricitet, antirasism/statsrasism/den rena svenska rasen, upplysning/lutherhet/antisemitism och monarki/republik/liberal och pluralistisk demokrati än att starta en egen kommunikation och hoppas på att någon skall vilja ta del av de argument som jag samlat på mig under mitt åttiofemåriga liv med sextioåtta år som boende i Sverige varav sextio som svensk medborgare.

Liknande debattämnen debatteras i många länder där flera starka ideologiska poler existerar. I Frankrike och Italien till exempel möts populismen av en debatt som dels har en konfessionell, dels en politisk-kulturell grund. I de båda länder är nationalismen starkt underordna de olika politiska ideologierna. I Sverige lägger en blöt filt av ”svensk”-samsyn och ”vett” sordin på debattens skarpaste röster. Innebörden av det jag skriver stod klart under pandemin: Önskan att inte sprida panik gjorde att seriösa kritiker presenterades i media, inte minst i PS-media, som aningslösa dilettanter. Inte ens den slutliga rapporten från Pandemikommissionen togs riktigt på allvar. I Italien dras regioner och stat inför rätta av människor vars anhöriga avlidit på grund av påstådd nonchalans och inadekvat vård. Svenska byråkrater och teknokrater blir aldrig krävda på ansvar.

I Sverige, landet som påstår sig ha uppfunnit yttrandefriheten, får endast de som äger ordet tala. Alla de som inte har tillgång till tryckpressar och sändare får göra som jag. De får hoppa ut i en värld utan garantier mot dövhet eller blindhet. De får, om de inte vill hoppa in i FB-kloaken, chansa på att mota en motpart eller en opponent att samtala och debattera med. De får hoppas att någon utan anledning och av ren nyfikenhet skall klicka på www.invandrare.net .

Ettore Nobis.

PS.

Ibland frågar någon mig: ”Är inte du stolt över ”DITT” land?”. Jag svarar då att jag inte förstår frågan och att om jag tar ställning till det som hänt i historien i Italien, Sverige; Europa och världen så ser jag hur lik finns i allas garderober. Jag är varken stolt över ett enskilt land eller över förmenta nationella värderingar. Men jag vill leva i ett land där de liberala friheterna och pluralismen garanteras. Ett land där lojalitet mot landet upplevs i relation till måttet av demokratiska rättigheter som landets lagar försäkrar till varje enskilt individ.