INTEGRATION???

Den svenska lagen ger varje medborgare oavsett om hen är född i Sverige eller om hen har blivit naturaliserad efter immigration från ett annat land fullständiga medborgerliga rättigheter. Någon skillnad mellan en ”äkta svensk” och en nysvensk gör inte lagen. Sverige är en liberal, pluralistisk demokrati varför det i Sverige existerar lika många värderingar som det finns medborgare. Att det finns några ”svenska värderingar” som har företräde framför andra är en missuppfattning som växt fram undan för undan som xenofobin i Sverige har (åter) vuxit sig stark. Tvivlar man på att ”svenskar” skulle ha personliga värderingar som är radikalt olika behöver man bara jämföra Jonas Sjöstedts värderingar med Jimmie Åkessons.

Fram tills det blev klart att Nazisterna inte skulle vinna kriget var gränsen till Sverige stängd för ”oönskad” invandring. Efter Stalingrad ändrades villkoren och till exempel judar och flyktingar började accepteras. Själv kom jag in till landet utan vidare 1953 tillsammans med min syster vars man tagits emot som flykting från Istrien. Jag han arbeta två år på Kungliga Lantbruksstyrelsen Byggnadsbyrån som praktikant innan polisen brydde sig om att fråga om jag hade lov av att vistas i landet. Jag fick uppehåll och arbetstillstånd utan vidare och till och med anställning 1960 hos Central Kommittén för Svenskhetens Bevarande i Utlandet (CK). Blev svensk medborgare 1962 i Addis Abeba.

I en liberal, pluralistisk demokrati som den svenska är det inte givet att radikala politiska och kulturella förändringar inte sker och att, så som nu sker i Polen och Ungern, till och med grundläggande rättsliga principer kan komma att ifrågasättas. I ett land som Sverige är det inte uteslutet att en radikalisering av motsättningarna mellan ”svenskarna” och ”invandrarna” leder till begränsningar av de medborgerliga rättigheterna. De hårda förslagen till anti-brottslagstiftning som vi ser nu hade varit klassade som totalitära ingrepp för bara ett fåtal år sedan. De nya lagarna har kopplats samman med invandringen av xenofobiska svenska politiker. Sammankopplingen är obegriplig mot bakgrunden av den nytta ”invandrarna” gjort för Sverige under alla tider.

Fredrik Reinfeldt & co lurade många. Han och de som var med honom fick en mängd människor som levde under förtryck och i osäkerhet att tro att de behövde bara komma till Sverige för att vinna full trygghet och leva fria och anständiga liv. Snart blev de varse om att i Sveriges hjärta fanns ingen plats alls. Snart fick de veta att om de ville komma till sitt tänkta paradis på jorden var de tvungna att först se till att bli till nytta för den svenska arbetsmarknaden. Inga som hörde till ”medeltiden” fick komma in i landet. Krav framställdes om att bara en inkomst på trettioen tusen kronor i månaden skulle ge nya arbetstagare från länder utanför den Europeiska unionen rätt att bosätta sig i landet. Som många gånger förr förblev Sveriges gräns stängd för flyktingarna.

Numera pratar många ”svenskar” om invandrare som brottslingar eller som människor som uppehåller sig i landet utan lov. Själv ser jag dagligen minst ett tiotal ”invandrare” som rör sig här i området där jag bor varje dag. De flesta ser ”osvenska” och en del pratar med tydlig ”osvensk” accent. De är samtliga kommun eller privatanställda vårdsarbetare som tar hand om de många i huvudsak ”svenska” äldre som bor här. Jag frågar mig hur det skulle vara om SD fick sin vilja genom och rensade landet från alla främlingar. Jag undrar om inte huvuddelen av de främlingar som ännu så länge inte har integrerats om bara några år kommer att ta över deras arbete. I vilket fall kan ingen Jimmie Åkesson i Sverige påstå att alla dessa människor behövs och kommer att behövas.

Sveriges xenofobiska historia är av gammalt datum. Den börjar med reformationen och med misstänksamheten mot den latinska och katolska världen. Rasfränder var välkomna men inte ”främmande raselement”. Vid vissa tillfällen släpptes katolska hantverkare in i Sverige men de, till exempel de italienska stuckatörerna som kom in i landet, sågs som mindervärdiga och slutade som ”gipskatter” när deras yrke inte längre behövdes i och med funktionalismens genombrott. Annars var de svenska arbetskraftsvärvare ofta på besök i min fars fabrik strax efter krigets slut. De värvade de bästa instrumentmakare, svarvare, fräsare etcetera, sådana som det fanns en på tiotusen, och de lockade med löner som var mer än tio gånger högre än de som betalades i Italien.

Senare utnyttjade den listige Jimmie Åkesson utbredningen av den internationella brottsligheten som sedan länge varit på plats i Europa och i Sverige som argument för att väcka till liv den gamla xenofobin som aldrig lämnat ”svenskhetens” innersta kärnan. Talet att Sverige aldrig skulle få se en Glistrupseffekt visades inte stämma och snart blev kopplingen invandring/brottslighet ”SANNINGEN”. Den internationella brottsligheten som bland annat Roberto Saviano varnat för redan för tjugo år sedan gjordes av svenska media och av den svenska polisen en bisak och allt fokus lades på invandringen När Moderater och Kristdemokrater men också Socialdemokrater insåg att det var en mycket effektiv agn på röstfiskets krok började de också använda den.

Idag har Sverige svikit sina löften och förrått sina ideal. Idag hör nästan ingen på ropen på hjälp från de som flyr död och misär. Idag frossar Sverige i sitt eget omåttliga överflöd. Idag inser inte ”svensken” det rimliga i det att flyktingars rätt till liv och hälsa åter skall uppfattas som en grundläggande mänsklig rättighet. Och var skall de flyende ta vägen om inte till platser i världen med extremt låg befolkning och rika på resurser och möjligheter? Till länder som i åratal sagt sig stå på alla förtrycktas och alla harmlösas sida? Idag har inte bara Sveriges extremistiska nationalister utan en stor del av Sveriges befolkning pekat ut invandrare, gamla som nya, som en belastning för landet. Att det