SvenskaFörInvandrare.

 

Vad är det som kroooper på golven?

Det är ormet…

En sketch som fick nästan hela ”Sverige” att skratta på sig. En sketch som, när det begav sig och ingen ”svensk” ville se sig själv som xenofob och ändå mindre som rasist gick genom åsiktbevakningen i SVT.

Annars var det när jag med min dåvarande flickvän besökte Brescia i Italien 1957. Min flickvän vars far var en Italienentusiast som flugit Catalinaplan från Italien och till Sverige under andra världskriget hade börjat studera italienska så fort hon och jag blivit ett par. Redan den sommaren kunde hon prata helt begripligt och italienare som vi träffade berömde henne omåttligt för sin förmåga att föra vilka samtal som helst på italienska. Italienarna själva la till berömmet självkritiska kommentarer: ”Sådana är vi italienare. Vi kan vårt eget språk någorlunda och några ord på franska och inget mer”. Om min flickvän någon gång blev rättad var det alltid med största respekt.

I Sverige var det annorlunda utlänningar som pratade ”fel” väckte oftast en omåttlig munterhet. En munterhet som inte sällan var mycket störande för den invandrare som försökte, ibland med stor möda, göra sig förstådd. Någon gång för länge sedan läste jag en artikel om finska barn som man trodde var mentalt efterblivna därför att de talade så litet. I verkligheten var de rädda för att tala svenska därför att de blev hånade av lärarna.

Maaamma miiia!!! Bääälla!!! Ammåååre!!! Kunde en del ”svenskar” utbrista under de mest oväntade situationer och tittade samtidigt på mig i förväntan att även jag skulle tycka att det var roligt. Idag har Rinkebysvenskan blivit många invandrares idiom. Den drivs och den skämtas med också av många ”svenskar” som jag annars bedömt som vettiga. Är det bara frågan om ett skämt? Det tror jag inte driften är snarare ett uttryck för en gammal xenofobisk attityd som fanns i Sverige redan under förra sekel. Ett sätt att tala om för invandraren: ”DU HÖR INTE HIT!!! DU HÖR INTE TILL OSS!!!”:

Det som ”svenskar” tyckte var dråpligt tyckte annars många invandrare var hån och förakt inte minst när det parades (och det paras än idag) med tron att ”svensken” hör till en särskild förträfflig mänsklig särart. Än idag sprids sådana uppfattningar främst av PS-media som kritiserar den extrema nationalismen i andra länder men hittar på tv-program med titlar som ”SVERIGE!!!” och ”ALLT FÖR SVERIGE” i stället för att visa de universella värden av kulturen och av den pluralistiska, liberala demokratin.

I vårt hushåll är det ingen som hånar mig eller någon annan ”invandrare” för felsägningar hur ”roliga” de än må vara. I stället hjälper min ”helsvenska” hustru en mycket ambitiös serbisk dam som läser på Komvux med målet att läsa på universitet inom en snar framtid. Helt ideellt talar min hustru med henne ett par gånger i veckan och hjälper henne med de svensklektionerna. Min hustru har aldrig gjort skillnad mellan svensk och invandrare. Hennes ”svenskhet” syns bara till vid matbordet eller på stranden när solen skiner. Ibland också när ett glas gott vin skall avsmakas.

Ja språket är grundläggande för var och en som vill delta i ett samhällets politiska, kulturella och sociala liv. När jag blev svensk medborgare 1962 fick jag, då jag var SIDA-anställd och bodde i Etiopien, ta mig till svenska ambassaden och avlägga ett muntligt och skriftligt prov där jag visade att jag bemästrade det svenska språket. När jag gjort det och blivit godkänd fick jag mitt svenska pass. När Jan Björklund på sin tid menade att liknade tester skulle bli obligatoriska för andra invandrare som ville bli svenska medborgare kallades han, av en del omvända rasister, för rasist själv.

Det är uppenbart att det finns allt för få människor i Sverige, ”svenskar” alltså, som har samma öppna attityd mot främlingar som min fru. Människor som motsätter sig nationalistisk partikularism och som är emot alla de som eftersträvar inte bara segregation utan till och med ett samhälle med så få invandrare som möjligt. Ett samhälle där hånet har ersatts av rent förakt och xenofobiskt hat som visas fram genom misstänksamhet mot ”invandrarna” byggd på rena lögner som att ”invandrarna” skulle tagit ”medeltida värderingar” med sig till Sverige. Eller som om Sverige inte skulle vara drabbat av den internationella brottsligheten som alla världens länder är utan att all brottslighet i Sverige skulle ha med invandringen att göra.

1947 när italienska finmekaniker värvades av svenska företag i Stockholm och Västerås av var språkkraven obefintliga. Det fick bli som det blev och ingen svensk företagare förväntade sig att Alberto skulle engagera sig i annat än sitt arbete. Alberto levde och dog så småningom helt vid sidan av det svenska samhället men så länge han levde skötte han sitt arbete. För min del var jag mycket mer nyfiken på Sverige än Alberto. Jag ville leva med vid jul och midsommar med mina nya svenska släktingar. Jag ville så småningom följa med i politiken, i kulturen och i det sociala livet i allmänhet.

”Svensk” ville jag inte bli lika lite som ”italienare” eller något annat. Mina värderingar, som garanteras av den svenska grundlagen, dög för mig och jag kände aldrig behovet att ersätta dem med förmenta ”svenska värderingar” vars mening jag aldrig lyckades tyda. Jag lärde mig att läsa och skriva på svenska och inte bara det. Mitt vida intresse för den verklighet jag levde i fick mig att lära mig franska och engelska vilket har hjälp mig att ta in än mer information och öka än mer min kommunikationssfär. Numera uppfattar jag dock svenska som mitt första språk.

Det finns säkert många invandrare som inte orkar lära sig ett språk när de kommer till ett nytt land som äldre. De har kommit till Sverige kanske av tvång för att fly från extrem misär, förtryck eller till och med direkt livsfara. Dessa människor får inte mötas med hårda krav på anpassning. Dessa människor måste mötas med generösa åtgärder som inte försvårar redan svåra trauman. I övrigt tror jag att en framgångsrik integration bara kan ske om ”invandraren” inser fördelarna med att bli mottagen på ett fullvärdigt sätt i en pluralistisk, liberal, demokratisk gemenskap.

Ettore Nobis.